sms:ar med en killkompis som nyss kommit hem från en utlands semester,grymt avundsjuk,vi småpratar och jag VET att jag svikit honom några ggr för att jag ej kunnat prata om min ätstörning som i bland gör mig konstig.
Hur som så föreslog jag att vi skulle ses någon dag,och då jag svikit innan vill jag ej göra om det,så vi har nu kommit överens om en tid.
Detta är en seriös nackdel med att ha en ätstörning,man tar distans från dom man inte riktigt vill berätta orsaken för,dom fattar ingenting och du vill ingenting berätta.
för att inse fakta och jag tror många med mig håller med,man skäms för att ha en ätstörning,hur kommer personen i fråga reagera?Jag har nu gått ut med det öppet i bloggen,kanske dags att berätta sanningen för honom?Det är dock stor skillnad att skriva om den och att prata,när orden lämnar ens läppar så låter allting annorlunda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oftast så vet ens vänner redan om det innan man berättat det, fastän man tror att man smygit med det.
Det är dessutom skönare att vara öppen med det för då får de en annan förståelse för varför man är som man är ;).
Kram
alltid bäst att vara öppen, de som är ens vänner stöttar bäst och vet precis va de ska säga!
Lycka till!
Kram:)
haha, ja vi har inte lite flyt här i gbg med alla översvämmningar och skit. haha:)
klart det är svårt att prata om det, men du hara ändå tagit det första och största steget! Jag hade jättesvårt att prata om min uppväxt, men efter att jag liksom skrivit av mig på bloggen känns det även lättare att prata om det =)
Du är jätteduktig som tagit tag i det tjejen!
kram
Skicka en kommentar